Två veckor som rektor – snart är jag redo

Två veckor som rektor. Två veckor av intensiv information om allt från hur den kommunala organisationen fungerar till föräldramöte och lönesättning. Det har varit många personliga möten med nya medarbetare, föräldrar och framförallt skolans kärntrupp, dess elever som jag mött på skolgården, i elevrådet och i olika klassrumssituationer. Jag har inte arbetat i direkt undervisning med yngre barn tidigare men märker att de problem som uppstår i de yngre åldersgrupperna är lika för alla åldrar: Vem är jag i förhållande till andra? Hur kommer jag in i gruppen? Andra frågeställningar som är mer direkta, exempelvis hur vi ska ha det med landhockeyreglerna på rasterna, är annorlunda mot de frågor som diskuteras med de äldre barnen. För den skull är de relevanta att reda ut för att verksamheten ska fungera så smärtfritt som möjligt.

Pedagogerna på skolan verkar engagerade i sin undervisning och måna om sina elever, vilket känns fantastiskt roligt. Förra veckan firade vi att Luleå kommun blivit  femte bästa skolkommun i Sverige. En positiv händelse som jag hoppas att alla som arbetar på skolan känner sig delaktiga i. I det dolda kämpar pedagogerna mot brist på vikarier vid oplanerad frånvaro, de dubblerar sig själva för att se till att verksamheten går runt utan att det ska drabba barn och föräldrar. De är änglar som lyckas fixa och trixa med det omöjliga. Klasslärare i år 6 vädrar oro över att de ska sätta betyg för första gången i nästan alla skolämnen samtidigt som ett nytt betygssystem är sjösatt. Ska de skriftliga omdömena skrivas i slutet av terminen som de gjort tidigare eller ska de ändras nu när de får betyg? Hur ska barn och föräldrar förstå det nya betygssystemets värdeord? Hur arbetar vi fram bra arbetssätt för att förankra läroplanens intentioner hos eleverna? Det och många frågor är viktiga att diskutera på konferenser och andra träffar inom skolans ram.

Många stunder har det snurrat i mitt huvud och tvivlets räv har suttit bakom mitt öra och jag har funderat mycket på nätterna om jag ska klara av detta stora uppdrag med dess komplexitet. Trots detta har en del bitar börjat falla på plats. Jag har lärt mig att hitta behjälpligt på kommunens intranät, hitta till personalrummet så jag får mig en kopp kaffe. Vet ungefär var i de olika byggnaderna där alla 66 olika förskollärare, fritidspedagoger och grundskollärare med sina elever befinner sig. Det ser jag som en framgång i nuläget.

En oro är att fastna i den administrativa kvarnen, och inte få möjlighet att landa i det pedagogiska ledarskapet. Jag vill tacka Ingrid Lindblad på Twitter när jag vädrade min oro över detta. Hon fick mig att tänka till.  

Det är naturligtvis inte bara i de stora förändringarna och visionerna som det pedagogiska ledarskapet ska manifesteras utan det är i alla vardagliga möten, på skolgården, i klassrummen,  i personalrummet, på föräldrasamtalet, vid kopieringsmaskinen  som jag får jobba på mitt ledarskap.

Den kram jag fick av en sexårig kille på skolgården efter att vi hade ätit lasagne tillsammans gjorde mig lugnare. Nu jobbar jag vidare.

Det flummiga dokumentet

Jag tycker det finns anledning att läsa det nu hårt kritiserade inriktningsdokument som målar upp en vision för framtidens skola i Staffanstorp. Intentionen i dokumentet är god; att vilja förbereda kommunens barn och ungdomar för en skola som inte bara ska verka NU utan även i FRAMTIDEN. Det finns dock vissa formuleringar som tangerar det ogripbara och den kritik om flum som framkommit är inte konstig att förstå.

I texten står det bl a att lokalerna som barnen vistas i har betydelse för lärandet, vilket jag kan hålla med om men här blir det tyvärr olyckligt formulerat: En ny pedagogisk verksamhet bygger i grunden på en enda föreställning, nämligen den om att synliggöra lärandeprocessen. Hittills har skolan varit en plats för kunskap. Den har symboliserats av boken, materielrummet och inte minst själva skolhuset (§41 Framtidens skola och framtidens lärmiljö)

En pedagogisk verksamhets främsta syfte är väl att synliggöra lärandeprocessen. Men jag blir direkt frågande när nästa mening staplas upp:  hittills har skolan varit en plats för kunskap.  Ska inte skolan fortsätta att vara en plats för kunskapande? Menar de att boken, materielrummet och skolhuset är saker som står i vägen för detta? Jag får inga svar på lösningar om hur de tänker sig verksamheten i konkret utformning.

Det avsnitt som sedan följer om skolan som ett smakprov på framtidens arbetsliv är helt enkelt väldigt dåligt formulerat. Jag förstår ingenting av vad de vill säga med texten. Jag har försökt läsa om och om igen. Texten saknar helt logisk struktur och känns som ett första utkast före respons och bearbetning. De skriver om att framtidens arbetsplatser ska vara mobila, komplexa och subjektiva. Det jag retar mig på i första meningen i avsnittet  är just den tvärsäkra meningen  Vi vet väldigt mycket om hur de arbetsplatser kommer att se ut vid vilka våra elever kommer att hamna.  Hm, vem vet det och hur har de kommit fram till de slutsatserna?

Sedan följer det stycke som kanske blivit mest citerad i olika tidningar:

En skola som är framtiden har inte klasser, lektioner, stadier, elever eller lärare. Den har i stället en oerhört komplex miljö där människor pusslar med sig själv, sina avsikter och sina resurser för att komma ut ur dagen rikare än de kom in. I en sådan miljö är planering fullständig underordnad förmågan att skapa något nytt och värdefullt i stunden. (§41 Framtidens skola och lärmiljö)

Jag håller helt och hållet med kritiken som framkommit gentemot dessa olyckliga formuleringar. Även fast jag kan förstå skribenternas tanke  om att bryta upp en fast struktur, som i många fall kanske mer hämmar än utvecklar lärandet, är denna vision inte  något som lockar mig som lärare att arbeta i. …människor som pusslar med sig själv, sina avsikter och sina resurser. Vad sjutton gör man då? Vem pusslar och med vad?

För mig låter hela det citerade stycket ovan bara skumt. Skolans verksamhet skymtar fram som en ljusskygg tillvaro där de som arbetar där (både lärare och elever) vandrar planlöst omkring och  gör något i stundens ingivelse utan något som helst mål.

Är det att förbereda våra barn och ungdomar för framtidens samhälle? En verksamhet där man tror att man genom byte av namnen på företeelser  skapar ett nytänkande. Detta anser jag vara ett hån mot lärarkårens status, som i dagsläget inte står sig så högt i kurs ändå. Tänker mig samma formulering inom sjukvården: Ett lasarett som är framtiden har inte patienter, operationssalar, behandlingsrum eller läkare. Den har en oerhörd komplex miljö som pusslar med sig själva…. Blir omhändertagandet och vården bättre då?

Gör om, gör bättre!

Om att brinna för förändring – men inte brinna upp

Snart är sommaren över och många lärare börjar nu tänka på skolstarten fyllda med både gamla och nya elever/kollegor, föräldramöten, konferenser, nationella prov, betyg och naturligtvis den dagliga undervisningen som är lärarens viktigaste uppdrag. Frågor som ställs är: Hur ska min undervisning bedrivas under det nya läsåret? Kan jag göra det jag gjorde förra året eller ska jag testa nya sätt att omforma mina och elevernas resurser för att nå ett varaktigt lärande? Hanna Stehagen skriver bra om hur hon ägnat sin lediga sommar till att sätta sig in i skolans organisation och kunskapssyn för att hitta nya vägar i läraryrket för att orka gå vidare. Ett yrke som blivit alltmer komplext med alla nya digitala verktyg, men även mer stimulerande om man vill ta vara på de möjligheter som finns.Att exempelvis använda sig av sociala medier i skolan skapar nya sätt att se på lärande. En elev som är aktiv och interaktiv via fler kanaler än de som är fysiskt utsatta inom klassrummets ram skapar nya sätt  att se på kunskapsbyggande för de som är pedagoger och lärare.

Jag känner igen mig i Hannas inlägg på många sätt, kanske framförallt när det gäller känslan av frustration över att  förändringsbenägenheten som man eftersträvar på ens arbetsplats inte finns i den utsträckning som önskas. Diskussioner om kepsar eller tuggummi upptar ofta tiden under de pedagogiska konferenserna än hur lärandet ska formas. Men jag känner också igen mig i glädjen av att få ingå i ett arbetslag eller kollegium som ex Twitter erbjuder. Det ger styrka. Speciellt nu när jag inte arbetar i grundskolan utan “är på andra sidan” och utbildar nya lärare för framtiden.

Men samtidigt blir jag lite orolig. Orolig för att lärare som Hanna och många fler engagerade och förändringsbenägna lärare hinner “brinna upp” innan de fått elden att ta fäste. Får dessa lärare det stöd de behöver för att orka gå vidare i sin mission? Finns det pedagogiska ledare där de jobbar som ser och stöttar? Dessa lärare behövs, men hjälper det att några kollegor på ens skola stöttar (medan andra kanske motarbetar) och att twitterkollegiet retweetar ens inlägg i debatten?

Björn Kindeberg som också är en av dessa engagerade lärare har skrivit bra i #lärartycket 79 om hur han “gick i väggen” eller fastnade i honungsfällan:

“Tidigare i detta liv kom jag först till jobbet och gick sist. Jag läste pedagogisk litteratur på tunnelbanan till och från jobbet, jag läste mellan tuggorna under middagsmaten och innan jag lade mig. Jag jobbade kvällar och helger och hade svårt att se något problem med det. “Jag har ju världens bästa jobb”, blev nog för mig världens sämsta ursäkt för att jobba mer snarare än vad det borde vara – en formulering av sund yrkesstolthet.”

Det Björn beskriver tror jag är vanligt bland många lärare. Vi brinner för våra jobb och vill att eleverna ska få den bästa utbildningen, de bästa förutsättningarna för att gå vidare i livet. Men hur mycket ska det få kosta av vår FRIA TID? Är vi tillbaka i att lärarjobbet är ett kall? Nu skriver Björn hur han hittat tillbaka till den viktiga balansen i sitt liv – balansen mellan jobb och fritid. Tack gode Gud för det.

Men vad göra då? Är årskurspärmen med uppgifter från förra året det som ska användas då? Jo, kanske. Ibland. Kanske att den erfarenhet och kunskap som du arbetat fram tillsammans med elever under några år faktiskt fungerar och  är värdefull och användbar. (pärmen kan vara digital). Skolan måste förändras och bli mer kompatibel med sin samtid, men samtidigt måste lärarna ges förutsättningar att jobba med förändringsarbete under sin ARBETSTID. Schemat får inte vara så späckat att tid för reflektion, omformande av nya idéer hela tiden ska utföras under den tid då man ska hämta energi och kraft – på FRITDEN.

Tjejkväll under mysfilten

Tjejmilen, Tjejvasan, Tjejklassikern…många är företeelserna där prefixet eller epitetet Tjej används för att manifestera många av vuxna kvinnors sportsliga aktiviteter utanför elitnivå. Idag den 15 juni så firar vi dessutom Tjejfiskets dag i Sverige. I reportaget som sändes i lokala Nordnytt berättades om den ideella föreningen Fjällorna som samlar alla fiskeintresserade – kvinnor.

I ett samhälle som säger sig värna om jämställdhet tycker jag den här typen av särartstänkande inte bidrar till ovannämnda. Det är likadant med olika Grabbalternativ, men det lämnar jag därhän nu. Vad är det som gör att kvinnor eller män  i enkönade grupper blir mer lyckade tillsammans bara för att de råkar vara kvinnor/män? Ska vi inte jobba för att närma oss varandra över könsgränserna istället?

Det första jag vill ta upp är hur ordet tjej ofta används, som för övrigt har sitt ursprung i romanis tjaj  som har betydelsen dotter. Tjej är en käck synonym till flicka men har mer och mer glidit över till att användas om alla honkönade varelser från vaggan till graven i alla olika sammanhang. Känns märkligt. Tycker kvinnor i medelåldern det är kul att bli kallade tjejer? För mig är det en fas som man passerar någon gång senast i 15-årsåldern. Jag tror att det handlar mycket om den alltmer utbredda juvenaliseringen eller s k Peter Pan-syndrom som innebär att det finns någon slags rädsla för att växa upp, åldras och ta ansvar för handlingar. Att vara ung/ungdomlig är inte längre ett skede i livet, det är en livsstil som vi alla desperat försöker hålla liv i trots åldrandets obevekliga inträde.

Det andra jag reagerar på är framtoningen i många av dessa evenemang  som vänder sig till speciellt Tjejer. Det är framförallt MYSIGT att vara TILLSAMMANS, inte att ha ambitionen att nå några speciella resultat. På exempelvis Tjejmilens hemsida kan man läsa: “Att springa en mil är en prestation oavsett vilken fart du håller. Det är en lycka att nå målet och känna tillfredsställelsen; ”Jag klarade det!” Här är det good enough om du kommer i mål. Ha inga större ambitioner om att prestera.

Vilka signaler ger det egentligen till vuxna “tjejer”? Ska jag ha samma ambition i mitt arbete? Det är en lycka och tillfredställelse att få gå till jobbet. Dina prestationer är inte speciellt mycket värda. Var nöjd och kräv inte mer. Allra minst vad gäller löneutvecklingen.

Tala är silver och lyssna är guld – om retorik i skolan

I en undersökning som Utbildningsradion har gjort säger hela 21% av eleverna i åldrarna 13-18 år att de hellre stannar hemma än att går till skolan ifall de ska redovisa något muntligt. Samma elever menar att de fått undervisning i hur man talar inför klassen men att det ändå känns obehagligt och skrämmande. Detta är en allvarlig signal på att undervisningen i muntlig framställning kanske inte går fram och måste förändras. Ingen ska behöva vara rädd för att tala högt inför en grupp.

Att arbeta med muntlig framställning i skolan är inte längre bara en fråga för svenskämnet enligt nya kursplanerna, även fast svenskläraren i de äldre årskurserna är den som bedömer förmågan. Alla ämnen har lika stort ansvar att få eleverna att utveckla muntlighet.

Att tala och lyssna är två färdigheter som fortfarande är underordnade skriva och läsa i svenskämnet och Kent Adelmann som skrivit om lyssnandet i avhandlingen Att lyssna till röster: ett vidgat lyssnandebegrepp i ett didaktiskt perspektiv (2002) menar att det hänger ihop med att det inte finns någon tradition att falla tillbaka på som lärare när det gäller “explicit undervisning i konsten att lyssna” i jämförelse med exempelvis läs-och skrivundervisning (Adelmann, 2002, s.263). Detta gäller kanske inte lika mycket talandet men dessa två färdigheter hänger ihop och för att tala och nå fram med ett budskap måste någon lyssna, annars helt meningslöst.

Anledningen till varför det ser ut så är enligt min egen teori att“…. färdigheterna tala och lyssna, som vi människor lär oss först i livet är till sin form både flyktiga och dessutom svåra att diagnosticera. Färdigheterna skriva och läsa är mer beständiga och kräver synlig ”aktivitet” för de som utövar dem och dessutom är de mätbara på ett mer tydligt sätt, vilket är tacksamt i en verksamhet där människors kunskaper ständigt ska mätas, värderas och betygsättas.” Landström, E. Röster i dialog (2009)

Vad är då förutsättningarna för att elever ska kunna utveckla förmågorna tala och lyssna? I första hand handlar det mycket om elevens självtillit och vilket klassrumsklimat som eleven får möjlighet att vistas i. Att tala i grupp har både psykologiska och tekniska aspekter. Psykologiska: att vilja och våga tala i ett icke vardagligt sammanhang. Tekniskt: att kunna tala högt, tydligt, avspänt och med ögonkontakt.

VILJA – VÅGA – KUNNA är ledorden.

Hur jobbar man på ett  inspirerande sätt med muntlig framställning och retorik i skolan?

När jag ställde frågan vad de viktigaste komponenterna är för att få eleverna att tala/lyssna i klassrummet så svarade Anne-Marie Körling på twitter bl a: “Upplevelse att delta, ingå och bli tagen på allvar. Ett möte mellan läraren och eleven som bygger på respekt”. Detta är något som jag helt håller med om.

Jag tycker att grunden i alla sammanhang måste vara att få igång ett klimat där klassrumssamtalen delas av så många som möjligt i rummet. Här handlar det mycket om att skapa balans mellan att mjukt pressa på samtidigt som man respekterar individens integritet. Här finns det ju möjlighet att vid exemeplvis klassråd eller litteratursamtal använda sig av olika tekniska hjälpmedel som exempelvis www.todaysmeet.com där eleven kan skriva fram sina tankar och på så sätt synliggöras inför andra på skärmen. Det är alltid ett bra sätt att först skriva och sedan få formulera det muntligt. Tanken hinner med på ett annat sätt då.

Det finns massor med kloka tips och idéer om hur man kan jobba med muntlig framställning men här kommer ett litet axplock på saker som jag brukar arbeta med och som jag tycker fungerar för att få igång de olika diskurserna tal/samtal och lyssna:

Högläsning – träna att lyssna på sin egen röst (individuellt med inspelning, tillsammans med andra i olika grupper, i “bikupor”) för att bli medveten om rösvolym, artikulation, betoning, tempo, pauser, uttrycksfullhet, inlevelse. Viktigt att ge respons – både från läraren och kamrater.

Drama/film – en väg till frigörelse och fördjupning. Improvisationsteater som Talk show, minisåpor, sagor, dokumentärfilmer, videobloggar osv

Digitala berättelser – låta eleverna skapa egna berättelser multimodalt. Se mer på sajten Ung kommunikation om detta.

Radio/podcast – låta eleverna spela in egna radioprogram, typ Sommar

Hålla muntliga föredrag – berättelser och  informerande whiteboardtal är en bra start att möta en större publik (gärna par i början). Att rita och förklara är ett enkelt sätt och kräver inga speciella hjälpmedel annat än en tavla och en penna. Viktigt att ha många lektioner om hur man presenterar på bästa sätt, träna på var/hur man står, kroppsspråkets betydelse m.m.

Debatter i lag  – aktuella ämnen som debatteras. Här finns ju också möjligheten att gå in i olika roller, vilket underlättar framförandet för många

Argumenterande tal – argumentationsteori och uppbyggnad av tal (skapar säkerhet om man får lära sig strukturen). Svårighetsgraden  anpassas efter individen och gruppen. Stilfigurer. Lyssna på kända talares argumentation.

Jag tror det viktigaste är att det hela tiden finns möjliga organiserade tillfällen att få tala (inte bara inofficiellt i korridoren) samt att någon lyssnar aktivt. Det skapar en medvetenhet om kommunikationens kraft, vilket är ett av demokratins viktigaste medel.

Slutligen vill jag tipsa om Utbildningsradion som satsar stort på retorik nu under våren och här kan man gå in och läsa, se på filmer, lyssna på radioprogram om hur man kan arbeta med retorik i skolan. Där finns också ett ypperligt bra material som man kan beställa som heter Retorikboxen.

Skolavslutningens rumsliga dilemma

Enligt Skolinspektionen ska skolavslutningar vila på traditioner, högtidlighet och gemensam närvaro. Inte på religiösa inslag. De stöder sig på Skollagen där det står att utbildningen och undervisningen i förskolor och skolor ska vara icke-konfessionell, alltså vara saklig och allsidig och inte ha några religiösa inslag. Undantaget är vissa friskolor och skolor där konfessionella inslag får förekomma i utbildningen, dock inte i undervisningen. Vad det betyder vet jag inte riktigt men anar att det kan betyda att dessa skolor kan ha skolavslutning i kyrkan om de så önskar. Det ska dock bygga på frivillighet.

För mig personligen tycker jag det är fint och viktigt med kristna ceremonier eftersom jag är uppvuxen inom den traditionen och för egen del hade jag gärna firat alla avslutningar i kyrkan. Men, som undervisande lärare, och med tanke på att alla barn med olika trosuppfattningar ska kunna vara med att fira denna viktiga dag med sina klasskamrater, så måste man tänka till mer än en gång om var man håller till på skolans sista dag.

Det jag dock tycker är märkligt och som jag vänder mig emot är skolor som väljer att ha skolavslutning i kyrkan, men låter prästen enbart vara konfrencier utan att få be böner och ge välsignelse, vilket är prästens uppdrag. Som präst skulle jag inte ställa upp på det. Hur är det med psalmen Den blomstertid nu kommer? Ska den verkligen sjungas? Är det bara en gammal tradition eller är det en kristen psalm som är konfessionell och ska förbjudas? 

Hur man än vrider och vänder på detta dilemma så är gränsen fin mellan vad som är byggt på icke-konfessionella traditioner och samvaro å ena sidan och kristna konfessionella dito å andra sidan.

#Lärartycket 18 – Att tycka eller inte tycka? Det är frågan.

Jag tackar Magdalena Ronnby för hennes positiva inställning till läraryrket och det viktiga mötet med eleverna som får henne att vilja gå till jobbet även under “gråtunga långdagar”.

Under en lunch med en av kollega kom vi att prata om nätkommentarer och sociala mediers betydelse, med anledning till artikeln i DN den 20/5 om det fria skolvalet.

Kollegan var var lätt upprörd efter att ha läst kommentarerna i anslutning till artikeln och menade att den dialog som kommuniceras via nätet och främst i de sociala medierna kring olika frågor i allmänhet och skolfrågor i synnerhet oftast bara utmynnar i en ytlig kommunikation utan substans, något som egentligen kan vara mer skada än nytta i det offentliga och demokratiska samtalet. Hen menade att forskare som lägger ned lång tid till att komma fram till olika saker, lätt drunknar i snabba oöverlagda tyckanden i exempelvis twitterflöden och nätkommentarer från kreti och pleti. Kollegans tidigare skepticism till sociala medier har efter genomläsning av nätkommentarerna inte blivit mindre. Åsikten om att man kanske borde begränsa ”tyckandet” genomsyrade resonemanget.

Efter vårt lunchsamtal fortsatte jag sedan att fundera över kollegans tankegångar om begränsningar om vem som ska få uttrycka sig och inte. Eftersom jag själv är intresserad av alla typer av skolfrågor tycker jag att det är viktigt att lyfta fram allt som finns att diskutera, och jag läser gärna vetenskapliga texter, eftersom jag tycker det är både roligt och viktigt att följa med i den senaste skolforskningen. Men jag vill hitta dessa kloka forskares insikter överallt i debatten, och inte bara i vetenskapliga tidskrifter som exempelvis Educare. Jag önskar att spridningen av det vetenskapliga skrivandet ska nå ut till fler än de som redan är insatta i området. Jag önskar att avhandlingar som forskare skriver inte bara blir ”körkort” och en akademisk språngbräda som innebär en tryggad anställning på ett universitet. Lic avhandlingar och doktorsavhandlingar där skolpraxisen undersöks ska vara levande dokument, till för att spridas – och diskuteras. Det är det som gör skolan mer professionell gentemot en alltför ensidig och negativ bild som visas upp i media. Genom att öka genomsynligheten från lärosätena visar vi att skolan vilar på ”vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet” enligt nya skollagen.

Men förutom att jag får ta del av detta, vill jag också ha rätt att delta i ett öppet samtal OM det skrivna. Vem jag än är.

Om det är så att det finns en klick människor som anser sig vara de som har mer makt än andra att uttala sig i aktuella frågor, exempelvis om det fria skolvalet eller betyg och bedömning, känns det för mig klart oroande och otidsenligt i det transparenta samhälle vi lever och verkar i. Speciellt när det gäller skolans utveckling på olika plan.

Visst kan kommentarer och olika inlägg på facebook och twitter vara ogrundade och ovidkommande för vad ämnet handlar om. Det finns många exempel på det. Många s k ”troll” härjar fritt med att uttrycka både rasistiska, homofobiska och andra kränkande saker p g a olika outgrundliga anledningar, men vad blir motsatsen i ett samhälle som ser sig som demokratiskt och säger sig värna yttrandefriheten?

Att som lärare få delta i det forum som Twitter erbjuder och därigenom få möjlighet att följa verksamma lärare, rektorer, forskare, fackförbund, politiker, journalister m.m har fått mig att skapa ett större intresse för alla möjliga skolfrågor, inte bara inom mina specifika ämnesområden. Många menar att twitter är en ankdamm för inbördes beundran, men att simma i sin egen ankdamm på en skola eller instutition på ett universitet är inte heller ett framgångsrikt alternativ.

Genom att tillbringa lite tid i olika sociala medier gör att jag får möjlighet att ta del av lärares projekt runt om i hela vårt avlånga land, samt andra delar av världen. Jag får ta del av föreläsningar som jag aldrig annars hade hittat. Jag informeras om spännande artiklar och blogginlägg men framför allt får jag en möjlighet att skaffa mig ett större nätverk av kloka och inspirerande människor. Människor som finns bakom de 140 tecknen kan hjälpa mig att förstå och utmana tanken vidare. Att ingå i en delakultur genererar nya kontaktytor. Det får mig att bli en mycket bättre lärare, på många plan.

Jag är övertygad om att läraryrket behöver många olika kanaler att vistas och samtala i för att vi ska kunna mötas och lyfta varandra vidare i detta viktiga och komplexa yrke. Det räcker inte bara att få åka på en kompetensutvecklingsdag under sommardagarna och sedan vara nöjd. I den bästa av världar får man mycket tid för att kompetensutveckla sig, men verkligheten ser annorlunda ut, tyvärr. Genom de kontakter jag möter via de sociala medierna, får jag en gratis kompetensutveckling som genererar mervärde. Den tid man lägger ned där får man igen i det dagliga arbetet med eleverna/studenterna sedan.

Jag tror tyvärr att det fortfarande finns en viss snobbism i att tycka att sociala medier är ett ytligt medium och därför väljer människor att inte ”vara med”. Genom att inte delta och dela sina tankar med andra exkluderar man sig själv och sätter sig själv i en betraktarposition, kanske i en lite ”högre” kulturell sfär. De flesta som är kritiska och negativa till användningen av denna typ av kommunikation är dessutom de som inte gagnar den. Lite märkligt kan jag tycka.

De beständiga värdena är kanske inte längre beständiga. De eviga sanningarna är kanske inte längre eviga utan mer rörliga. Det kan vara jobbigt att acceptera att den ”absoluta kunskapen är på nedgång och amatörskapets tyckande är på uppgång” för att citera @niclasekbergpro när jag lyfte frågan på twitter.

Med ett synsätt där jag som lärare delar med mig till andra genererar också en delandekultur i själva undervisningen med elever eller studenter. Jag tror på ett lärande som konkretiseras i dialog med andra och att det inre tänkandet föregås av ett yttre tänkande tillsammans med andra – alltså genom olika typer av möten. Detta synsätt speglar också av sig i mitt arbete som svensklärare. Varje dag, försöker jag se möjligheter att skapa ytor där många olika röster får komma till tals, både fysiskt och digitalt.

Vi ska inte skylla på verktyget om uttryckta tankar, idéer och åsikter är ytliga och fördummande, det beror på annat. Men om vi stänger kanaler där olika tankar får uttryck stänger vi också möjligheten att mötas. Det vill vi inte.

Tillgång till andra människor är det nav allting snurrar kring

LevVygotskij

Lärares status vilar på politikers tyckanden

I TV:s olika debattprogram, inför riksdagsval och i olika tidningsartiklar är det för det mesta mer eller mindre aktiva politiker som uttalar sig om skolans innehåll, form och styrning. I Skola och samhälle har Jan Thavenius tidigare skrivit om  hur populistiskt skolpolitiken framställdes vid senaste riksdagsvalet. Här är han bl a kritisk till att Folkpartiet har tagit på sig rollen som skolans företrädare:

“Budskapet är enkelt. Skolan är ett elände för eleverna och en katastrof för samhället. Felet är sossarnas och 70-talets flumskola. Lösningen är enkel: ”allmänt hårdare tag och högre krav på eleverna, striktare lagar och regler för skolverksamheten och för vad skolan ska lära ut. Ett batteri av centralt fastställda prov och tester anbefalls. Det vill säga en detaljerad toppstyrning och likriktning av skolan”.”

Det var två år sedan Thavenius skrev detta. Debatten om skolan fortsätter hela tiden, men det som uttrycks är bara återupprepanden och  konstateranden som bidrar till polarisering och stigmatisering av skolan som institution. I DN   den 24/3 2012 skrev Hans Bergström, liberal dedattör, om att en av anledningarna till att lärarna inte har någon status  i dagens svenska skola, är att den fortfarande lider efter sviterna av de progressiva vindar som blåste genom utbildningsväsendet  i studentrevolternas tid 1968.

Att lärarna har låg status tror jag till stor del beror på politikers inkompetens inom skolans pedagogiska och ämnesdidaktiska områden, vilket inte är konstigt eftersom de inte har utbildning i detta. På grund av  att många  har dålig inblick i hur lärande går till, hur kunskap formas, hur grupper fungerar m.m är det lättare att hänvisa till saker som är konkreta och populistiska som exempelvis ordning och reda, mer prov ….

Utbildningstiden för lärare och läkare skiljer sig inte så markant. Men vad beror det på att läkaryrket fortfarande har kvar sin höga status och höga lön?  Jo, den största skillnaden är att läkarens yrke vilar på vetenskaplighet och forskning – inte på olika politikers tyckanden (ofta med referenser från egen skoltid) .

I vår nya skollag från 2011 går det att läsa under 5 §  att “Utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.”

Forskare, lärare och ledare för pedagogisk verksamhet MÅSTE ta ännu mer plats i skoldebatten för att visa vad som gör läraryrket till det statusjobb det borde vara.

När vinden går över gräset…

Jag kommer så starkt ihåg när min mamma dog på midsommardagen för tretton år sedan. Den norrbottniska sommaren stod i sin bästa blom och värmen hade just kommit. Barnen lekte vid badstranden och många hade just fått sin efterlängtade semester. Mamma hade varit sjuk en längre tid så vi var på något sätt förberedda på att det oförklarliga och ogreppbara skulle ske – kanske inte just den här dagen. Tillsammans med mina systrar och min pappa (som lämnade oss för två år sedan) hade vi möjlighet att sitta där vid sängen. Vi var tillsammans mitt i sorgen och bevittnade kampen om att släppa livet. Det var trösterikt att inte vara ensam denna tunga stund, att få ingå i ett sammanhang. Att få ta farväl.

I tragedin i Norge där så många människor, både barn/ungdomar och vuxna blivit kallblodigt avrättade har de anhöriga inte haft någon som helst möjlighet att förbereda sig inför den svåra personliga förlusten. Förutom det makabra sätt dessa människor har dött, har de anhöriga inte heller haft möjlighet att säga det man så många gånger tänker men ofta inte ger sig tid att uttala till människor man älskar: Jag älskar dig för att just du är du. Tack för att jag har fått vara i din närhet. (vilket också är realitet i dödsolyckor av andra mindre nationella slag)

Denna kollektiva manifestation där människor går samman, både fysiskt genom att tända ljus och lägga blommor på offentliga platser och samtala och visa sin sorg via de olika sociala medierna, tror jag ger styrka även för de som blivit personligt drabbade. De som sörjer personligt  kan få möjlighet att bearbeta det som har hänt i skenet av omtänksamhet och kärlekshandlingar som visas av okända. Det ger en känsla av att kärleken övervinner allt. Deras ensamma stunder kommer också när allt det här har lagt sig en aning, men jag tror det är viktigt att vi lyfter ut sorgen offentligt vid sådana här stora tragedier – även för att vi som står lite vid sidan om lär oss att hitta till våra egna känsloregister. Det lättar och gör att vi tränar att möta vårt korta liv på ett mer ödmjukt sätt.

När jag körde hem från min mammas dödsbädd åkte jag själv i bilen. Barnen lekte fortfarande skrattande på badstranden. Radion spelade glada sommarsånger och lokalradions pladder ekade tomt i mitt huvud. Hur kunde världen bara fortsätta som om ingenting hade hänt? Den gröna färgen på träden hade ju försvunnit för mig i den stunden. Hur skulle det någonsin kunna grönska i mitt liv igen?

För de drabbade i Norge kommer det ta mycket längre tid än det tog för mig att komma tillbaka till vardagen, eftersom jag hade redan påbörjat min sorgeprocess. Jag var förberedd. Det var inte de. Inte på något sätt.

”Döden tillhörde inte mig förut, men det gör den nu”skriver Vilhelm Moberg i Din stund på jorden. I allra högsta grad.

Då kommer alla känslorna på en och samma gång…

Sitter på en filt i sommarvärmen  med lätt gråtdimmiga ögon och ser mina elever uppträda på skolans utescen. Jag är så stolt över att se dem uppträda. För mig hade det räckt att de bara står där och är. De är så självklara i sin frimodighet trots nervositet. Sen att de visar massa musikaliska kunskaper och prov på agerande förmågor inför flera hundra människor gör känslan  av beundran än starkare. En elev som för ett år sedan fick panikångest om hon skulle visa upp sig, står där och  sjunger solo. En annan elev har tränat så mycket på sin bas att han har fått blåsor på sina fingertoppar. Han visar stolt upp sina skador och menar att det får man stå ut med när det är kul. Kunskap måste ibland få kosta svett och tårar.  Det är i växandet man utvecklar styrkorna att klara det mesta.

Nästa år tar jag en paus som grundskollärare och kommer inte att få vara med om det här; att få uppslukas i kärleken till sina fantastiska elever. En kollega till mig sa en gång  för länge sedan att man inte kan älska sina elever, man kan på sin höjd tycka om dem.. Älska gör man bara i nära relationer. Visst, det är ett starkt uttryck, men jag hävdar att man kan älska på många olika sätt – i olika nära relationer.

Tack för dessa år tillsammans! Vi ses i livet.