Sitter på en filt i sommarvärmen med lätt gråtdimmiga ögon och ser mina elever uppträda på skolans utescen. Jag är så stolt över att se dem uppträda. För mig hade det räckt att de bara står där och är. De är så självklara i sin frimodighet trots nervositet. Sen att de visar massa musikaliska kunskaper och prov på agerande förmågor inför flera hundra människor gör känslan av beundran än starkare. En elev som för ett år sedan fick panikångest om hon skulle visa upp sig, står där och sjunger solo. En annan elev har tränat så mycket på sin bas att han har fått blåsor på sina fingertoppar. Han visar stolt upp sina skador och menar att det får man stå ut med när det är kul. Kunskap måste ibland få kosta svett och tårar. Det är i växandet man utvecklar styrkorna att klara det mesta.
Nästa år tar jag en paus som grundskollärare och kommer inte att få vara med om det här; att få uppslukas i kärleken till sina fantastiska elever. En kollega till mig sa en gång för länge sedan att man inte kan älska sina elever, man kan på sin höjd tycka om dem.. Älska gör man bara i nära relationer. Visst, det är ett starkt uttryck, men jag hävdar att man kan älska på många olika sätt – i olika nära relationer.
Tack för dessa år tillsammans! Vi ses i livet.
