När vinden går över gräset…

Jag kommer så starkt ihåg när min mamma dog på midsommardagen för tretton år sedan. Den norrbottniska sommaren stod i sin bästa blom och värmen hade just kommit. Barnen lekte vid badstranden och många hade just fått sin efterlängtade semester. Mamma hade varit sjuk en längre tid så vi var på något sätt förberedda på att det oförklarliga och ogreppbara skulle ske – kanske inte just den här dagen. Tillsammans med mina systrar och min pappa (som lämnade oss för två år sedan) hade vi möjlighet att sitta där vid sängen. Vi var tillsammans mitt i sorgen och bevittnade kampen om att släppa livet. Det var trösterikt att inte vara ensam denna tunga stund, att få ingå i ett sammanhang. Att få ta farväl.

I tragedin i Norge där så många människor, både barn/ungdomar och vuxna blivit kallblodigt avrättade har de anhöriga inte haft någon som helst möjlighet att förbereda sig inför den svåra personliga förlusten. Förutom det makabra sätt dessa människor har dött, har de anhöriga inte heller haft möjlighet att säga det man så många gånger tänker men ofta inte ger sig tid att uttala till människor man älskar: Jag älskar dig för att just du är du. Tack för att jag har fått vara i din närhet. (vilket också är realitet i dödsolyckor av andra mindre nationella slag)

Denna kollektiva manifestation där människor går samman, både fysiskt genom att tända ljus och lägga blommor på offentliga platser och samtala och visa sin sorg via de olika sociala medierna, tror jag ger styrka även för de som blivit personligt drabbade. De som sörjer personligt  kan få möjlighet att bearbeta det som har hänt i skenet av omtänksamhet och kärlekshandlingar som visas av okända. Det ger en känsla av att kärleken övervinner allt. Deras ensamma stunder kommer också när allt det här har lagt sig en aning, men jag tror det är viktigt att vi lyfter ut sorgen offentligt vid sådana här stora tragedier – även för att vi som står lite vid sidan om lär oss att hitta till våra egna känsloregister. Det lättar och gör att vi tränar att möta vårt korta liv på ett mer ödmjukt sätt.

När jag körde hem från min mammas dödsbädd åkte jag själv i bilen. Barnen lekte fortfarande skrattande på badstranden. Radion spelade glada sommarsånger och lokalradions pladder ekade tomt i mitt huvud. Hur kunde världen bara fortsätta som om ingenting hade hänt? Den gröna färgen på träden hade ju försvunnit för mig i den stunden. Hur skulle det någonsin kunna grönska i mitt liv igen?

För de drabbade i Norge kommer det ta mycket längre tid än det tog för mig att komma tillbaka till vardagen, eftersom jag hade redan påbörjat min sorgeprocess. Jag var förberedd. Det var inte de. Inte på något sätt.

”Döden tillhörde inte mig förut, men det gör den nu”skriver Vilhelm Moberg i Din stund på jorden. I allra högsta grad.

Advertisements

About elilan

Medmänniska som gillar möten av olika slag. Blir lycklig av människor som ger mer energi än tar. Blir förbannad på intolerans och inskränkthet. Försöker lyssna mer än tala och tror att det kan leda till att jag blir en klokare människa.
This entry was posted in Olika varierande tankar, Samhälle och politik. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s