Två veckor som rektor – snart är jag redo

Två veckor som rektor. Två veckor av intensiv information om allt från hur den kommunala organisationen fungerar till föräldramöte och lönesättning. Det har varit många personliga möten med nya medarbetare, föräldrar och framförallt skolans kärntrupp, dess elever som jag mött på skolgården, i elevrådet och i olika klassrumssituationer. Jag har inte arbetat i direkt undervisning med yngre barn tidigare men märker att de problem som uppstår i de yngre åldersgrupperna är lika för alla åldrar: Vem är jag i förhållande till andra? Hur kommer jag in i gruppen? Andra frågeställningar som är mer direkta, exempelvis hur vi ska ha det med landhockeyreglerna på rasterna, är annorlunda mot de frågor som diskuteras med de äldre barnen. För den skull är de relevanta att reda ut för att verksamheten ska fungera så smärtfritt som möjligt.

Pedagogerna på skolan verkar engagerade i sin undervisning och måna om sina elever, vilket känns fantastiskt roligt. Förra veckan firade vi att Luleå kommun blivit  femte bästa skolkommun i Sverige. En positiv händelse som jag hoppas att alla som arbetar på skolan känner sig delaktiga i. I det dolda kämpar pedagogerna mot brist på vikarier vid oplanerad frånvaro, de dubblerar sig själva för att se till att verksamheten går runt utan att det ska drabba barn och föräldrar. De är änglar som lyckas fixa och trixa med det omöjliga. Klasslärare i år 6 vädrar oro över att de ska sätta betyg för första gången i nästan alla skolämnen samtidigt som ett nytt betygssystem är sjösatt. Ska de skriftliga omdömena skrivas i slutet av terminen som de gjort tidigare eller ska de ändras nu när de får betyg? Hur ska barn och föräldrar förstå det nya betygssystemets värdeord? Hur arbetar vi fram bra arbetssätt för att förankra läroplanens intentioner hos eleverna? Det och många frågor är viktiga att diskutera på konferenser och andra träffar inom skolans ram.

Många stunder har det snurrat i mitt huvud och tvivlets räv har suttit bakom mitt öra och jag har funderat mycket på nätterna om jag ska klara av detta stora uppdrag med dess komplexitet. Trots detta har en del bitar börjat falla på plats. Jag har lärt mig att hitta behjälpligt på kommunens intranät, hitta till personalrummet så jag får mig en kopp kaffe. Vet ungefär var i de olika byggnaderna där alla 66 olika förskollärare, fritidspedagoger och grundskollärare med sina elever befinner sig. Det ser jag som en framgång i nuläget.

En oro är att fastna i den administrativa kvarnen, och inte få möjlighet att landa i det pedagogiska ledarskapet. Jag vill tacka Ingrid Lindblad på Twitter när jag vädrade min oro över detta. Hon fick mig att tänka till.  Image

Det är naturligtvis inte bara i de stora förändringarna och visionerna som det pedagogiska ledarskapet ska manifesteras utan det är i alla vardagliga möten, på skolgården, i klassrummen,  i personalrummet, på föräldrasamtalet, vid kopieringsmaskinen  som jag får jobba på mitt ledarskap.

Den kram jag fick av en sexårig kille på skolgården efter att vi hade ätit lasagne tillsammans gjorde mig lugnare. Nu jobbar jag vidare.

Advertisements

About elilan

Medmänniska som gillar möten av olika slag. Blir lycklig av människor som ger mer energi än tar. Blir förbannad på intolerans och inskränkthet. Försöker lyssna mer än tala och tror att det kan leda till att jag blir en klokare människa.
This entry was posted in Skolfrågor, Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s