Att skiljas från sina elever

”Allting kan gå itu men mitt hjärta kan gå i tusen bitar…” Så kan det kännas när ens elever lämnar grundskolan för att hitta nya äventyr på livets väg. Vad är det jag gråter för som lärare där på skoltrappan? Detta verkar uppta många lärares tankar.

Jag har varit lärare i femton år och varje år den här tiden är det dags att börja förbereda sig för sista skoldagen med finklädda och vackra ungdomar som paraderar fram för att få sina slutbetyg. En del har fått kämpa mer än andra och har kanske ett eller flera betyg som inte riktigt räckte fram till ett godkänt. De har nya problem att våndas inför i känslan av otillräcklighet. Linda Odén har skrivit bra om det i sitt blogginlägg Vad är ett extraår?. Andra är mycket målmedvetna och har knäckt skolkodens mysterium och har sedan åttan siktat på läkarlinjen efter gymnasiet.

De flesta klarar dock den många gånger inhumana betygsjakten ganska bra utan större problem, men har kanske svårare att anpassa sig in i skolans  sociala spel om vilken status som bästa gagnar framgång.

Olika äro våra elevers förutsättningar att lyckas i livets djungel av framgångshets och att bli socialt lyckade varelser. Detta  är mycket väl en anledning till att fälla en tår mellan kramningarna och blombuketterna.

Trots detta är den stora anledningen till varför tårarna börjar rinna inte dessa ovan nämnda orsaker i första hand. Inte vid skolavslutningsdagen i alla fall. Där och då slås jag av en enorm ömhet inför eleverna och deras resa som de gjort under ett antal år då jag har haft förmånen att lära känna dem. Hur än deras resa har sett ut så får man ofta en nära kontakt som jag senare vet kommer att försvinna eller minska på ett eller annat sätt. Sånt är ju livet. Vi går vidare och det är helt naturligt. Jag vet. Vad vore motsatsen?

Gråten som kommer där på skolgården är alltså lite egoistisk.  Jag förlorar helt enkelt den dagliga kontakten med medmänniskor  som har lärt mig mycket kloka saker. Både om livet och om tänkandet.

Det är tur att det kommer nya som fyller tomrummet.

Advertisements

About elilan

Medmänniska som gillar möten av olika slag. Blir lycklig av människor som ger mer energi än tar. Blir förbannad på intolerans och inskränkthet. Försöker lyssna mer än tala och tror att det kan leda till att jag blir en klokare människa.
This entry was posted in Skolfrågor and tagged , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s