Skolan var inte bättre förr

Jag gick i grundskolan under 70-talet. Samma tid som vår utbildningsminister. Jag vet inte vilka erfarenheter han har av skolan, men den skola som jag kommer ihåg är inte en skola där några nya reformpedagogiska metoder hade slagit igenom på något sätt. När man lyssnar på Björklund så är det klart att det är  på 70-talet som  ”nedgången” för den svenska skolan började. Metoder som betydde att läraren avtogs sin auktoritet och fick bli mentor och där eleven skulle söka sin egen kunskap vind för våg. Helt enkelt en konsekvens av den kulturideologiska politik som vänsterrörelsen bedrev i slutet av 60-talet och som enligt Björklund ledde till en  s k FLUM-skola. I dag har vi  fått en populistisk skoldebatt vilket Jan Thavenius har skrivit bra om i Skola och samhälle.                           

I den grundskola jag gick hade jag möjligheten att få ha ”katederundervisning” från år 1 till år 9, d v s läraren ”lärde ut” olika sorters stoff som skulle pluggas in och sedan skrivas ned på ett prov och då var man ”kunnig”. På den gamla goda tiden hade vi ett relativt betygssystem som bedömde vår ”kunnighet” men egentligen inte visade min kunskap eller mina färdigheter mer än om jag var duktig på att memorera rätt eller inte.

Mitt första betyg bedömdes efter det relativa betygssystemet och det fick jag i trean. Jag kommer ihåg när jag gick hem från skolan och var lite stolt att ha fått något slags kvitto på att jag genomfört något bra i skolan (fattade dock inte hur allt hängde ihop, för ingen berättade). Jag var förväntansfull när jag öppnade betyget och såg att jag fått en tvåa i musik. Jag förstod att det  var inte något speciellt bra betyg, men jag förstod inte heller varför jag hade fått just den siffran. Det kan ha varit att jag var väldigt blyg på den tiden och inte vågade sjunga ensam för läraren vid pianot. Jag vet fortfarande inte. Formativ bedömning var inte uppfunnen då. Jag har aldrig riktigt trott mig kunna sjunga offentligt sedan den dagen. På högstadiet sa min svensklärare när jag tog mod till mig och ifrågasatte mitt betyg som jag tyckte var för lågt:  ”egentligen är du  värd en fyra men du får en trea eftersom alla fyror är utdelade”. I dag vet jag att läraren gjorde fel och normalfördelningen skulle gälla hela landet, inte för en enskild klass. Men okej, det har ju gått bra för mig ändå.

I den till ytan idylliska lilla byskola som jag fick min grundutbildning till samhällsmedborgare de första skolåren blev jag och några  andra tjejer ofta utsatta för sextrakasserier av de äldre killarna i sexan. Varje rast skulle vi ”stå ut med” olika mer eller mindre avancerade metoder till förnedring. Ingen lärare eller vuxen visste om detta eftersom de var bekvämt inlåsta i ett Lärarrum. Ingen av oss skulle komma på idén att  berätta för någon vuxen om vad som hände, eftersom man som barn inte kände något speciellt förtroende för de vuxna. Man hade helt enkelt ingen personlig kontakt med lärarna, samtidigt som jag i min enfald trodde att det var killarnas ”rätt” att klämma mig på brösten i tid och otid. Det var väl en del i att bli kvinna. Inte ens vi tjejer pratade om det. Efter skoldagens slut gick man skamsen hem med en klump i magen. I efterhand har jag naturligtvis frågat mig själv om lärarna verkligen inte visste om vad som hände ute på skolgården eller om de försökte mörka fakta.

Jag tror och hoppas att det inte är sådan utslagningsskola utbildningsminister Björklund drömmer sig tillbaka till. Det är möjligtvis ännu längre tillbaka i tiden han tänker. Det är  kanske till våra mor -och farföräldragenerations Hets-skola, där eleverna blev bestraffade fysiskt när de inte ”skötte sig”, som vi ska lära oss av när eleverna  inte lägger undan mobiltelefonerna.

Samhällets ideologiska strömningar och vår omvärlds utveckling påverkar skolan, vare sig vi vill det eller inte. Skolan är inte och kommer aldrig att bli en isolerad ö där eleverna lyfts ut ur sin kontext och där vi kan fortsätta med samma gamla metoder som tidigare.Vilken annan verksamhet kan hävda att utveckling och forskning inte är någonting värt?

Dagens skola är inte perfekt på något sätt och det finns säkerligen många skräckexempel att belysa, men det har så många gjort så mycket bättre för mig så det lämnar jag hän. I dagens skola förekommer mobbning och sexuella trakasserier. Enligt Skolverkets undersökningar från 2009 så känner sig 6 % av eleverna i år 7-9 mobbade eller kränkta minst en gång i månaden. Och då är inte något mörkertal inräknat. Detta är inte bra på något sätt och måste hela tiden aktualiseras och jobbas med.

Det jag egentligen vill komma fram till är att skolan har blivit så mycket bättre än den var på 70-talet. Varför? 

  • Vi har skriftliga omdömen där vi skriver om varje barns specifika förmågor och om hur de ska utvecklas att nå nästa steg.
  • Vi har ett betygssystem som i dag mäter elevers kunskaper och färdigheter, inte efter hur normalfördelningskurvan ska se ut procentuellt efter statliga standardprov. Eleverna bedöms efter hur långt de utvecklats i sina olika förmågor. Alla kan få högsta betyget i en klass om det så att alla är förtjänta det. Bra!
  • I stället för ”kvartssamtal” där läraren redogjorde för hur det ”låg till” så har vi i dag utvecklingssamtal en gång varje termin där vi sitter tillsammans med barn och förälder och samtalar om elevens utvecklingspotential. Det är ett jämbördigt samtal som bygger på att alla ska få komma till tals och att elevens behov ska vara i centrum.
  • Förutom utvecklingssamtal har vi ständigt ett nära samarbete och dialog med hemmet och föräldrar/vårdnadshavare. Föräldrarna känner sina barn bäst och i ett väl fungerande samarbete stöttar föräldrarna sitt barn att klara skolans krav och mål på bästa sätt.
  • Vi skriver Individuella utvecklingsplaner för varje specifik elev.
  • Vi försöker hela tiden hitta olika sätt och metoder att undervisa för att bemöta alla elever på bästa sätt. Det finns ingen speciell Metod med stort M som är den rätta. Det är mångfalden som berikar. Medvetenheten om elevers olika sätt att lära är utbredd – bara målen nås.
  • Lärarjobbet är idag inget isolerat ensamjobb. Vi arbetar mer tid i skolan i dag, vilket gör att vi pedagoger träffas oftare och kan på så sätt diskutera, lyssna på varandra och komma fram till lösningar för våra gemensamma elevers utveckling.
  • Vi tar mobbning och annan kränkande behandling på största allvar och jag vet ingen lärare som  ”inte låtsas se eller höra” om någon elev blir utsatt för något kränkande. Före 1969 fanns inte ordet mobbning. Det var inte förrän i mitten av 80-talet som det började aktualiseras som ett problem. I dag har varje skola en mobbnings -eller likabehandlingsplan som visar hur man ska hantera kränkande behandling på olika sätt. Det finns inga universallösningar på hur man ska hantera mobbningsproblematik. Mobbning förändras och flyttar in i olika forum och sajter på Nätet idag. Där har vi en utmaning (tillsammans med föräldrarna) att hjälpa våra barn/ungdomar att uttrycka sig så ingen blir kränkt. Nätet är också verkligheten.
  • Vi bygger upp nära relationer till våra elever (kanske ibland för nära), vilket gör att de flesta elever ser oss som människor som de även kan berätta om icke ”skolrelaterade” problem. Skolan har blivit mer mänsklig.

Skolan har utvecklats till det bättre och kommer att utvecklas än mer positivt under den kommande tiden. Vi ska inte titta bakåt och anamma gamla metoder i ett modernt samhälle

Advertisements

About elilan

Medmänniska som gillar möten av olika slag. Blir lycklig av människor som ger mer energi än tar. Blir förbannad på intolerans och inskränkthet. Försöker lyssna mer än tala och tror att det kan leda till att jag blir en klokare människa.
This entry was posted in Skolfrågor and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

One Response to Skolan var inte bättre förr

  1. fd rektor says:

    Nej skolan var på intet sätt bättre förr. De flesta av mina lärare på 60 och 70 talen såg oss elever som något som behövde tuktas – vad vi ville eller tänkte var ointressant.
    Läraren satt inne med kunskapen och elevens uppgift var att kopiera denna.
    En del av oss hade turen att möta personligheter och goda pedagoger som vågade se oss elever som jämlikar. Lärare som Carl-Fredrik Gyllenhak utmanade vårt tänkande samtidigt som han kunde trollbinda med berättelser – alltså en god katederundervisare.
    Så Elilan stå på dig – du verkar vara en sådan lärare, pedagog och skolutvecklare som vi behöver! Skall med glädje följa din blogg!

    Måste passa på att kommentera en av de flitigaste kommentatorerna till olika bloggar:
    Jan Lenander! Jag fattar inte hur du tänker och resonerar. I alla de inlägg jag läst hittar jag ingen linje, ingen konsekvens och dina åsikter svajar som lövet för vinden.
    Har du en grundsyn ? Vart vill du att skolan skall gå? Försök att förklara för mig – jag begriper inte vad du pratar om!?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s