Var finns engagemanget efter Palme?

Vem var jag för 25 år sedan den här dagen ? En ganska nybliven och ung mamma på 23 år med en son på ett år. Jag och min man hade just skaffat lägenhet utanför stan och kände oss vuxna och delaktiga i framtidssamhället. Jag arbetade som sjukvårdsbiträde på deltid och båda mina föräldrar liksom mina morföräldrar var vid livet. Det kändes som om livet just hade börjat sin resa och allt låg framför oss. När vi fick nyheten om det ofattbara, skulle vi  samma dag åka in till fotografen för att föreviga sonen.

Jag steg upp på morgonen och väckte förskräckt min sovande man med de svarta feta rubrikerna på Norrbottens Kuriren framför ögonen: OLOF PALME ÄR DÖD. Sveriges statsminister hade blivit skjuten på öppen gata i Stockholm. I dagens  twittrande mediesamhälle är det svårt att förstå att man missade den här informationen ända till på morgonen den 1 mars, då han hade blivit skjuten strax efter elva kvällen innan.

Det är lätt att mytologisera kring historiska personer eftersom de inte kan tala för sig själva men utan att lägga in några speciellt politiska dimensioner i Olof Palmes roll för Sverige och världen vill jag ändå påstå att han lämnat avtryck som jag saknar i dagens politik.

Framförallt saknar jag hans rättframma sätt att ta ställning i olika utrikespolitiska händelser, ofta både obekväma och kontroversiella uttalanden.  Han kallade exempelvis USA:s bombningar av Hanoi 1972 för “illdåd” med djupfrysta relationer  mellan Sverige och  supermakten som följd.  Jag saknar mest hans metaforiska retorik när han likt en präst under medeltiden talade till folket med hjälp av tydliga bilder för att de lättare skulle förstå Guds ord. Det finns många bra citat som kan symbolisera detta men som exempel kan hans  förstamajtal på Norra Bantorget i Stockholm den 1 maj 1979 få illustrera denna förmåga:

De har rensat det dukade bordet, de har tömt skafferi och visthusbodar, de har lagt åkern i träda och ätit sig igenom de internationella bankpalatsens matsalar på svenska folkets kontokort.”
Idag när jag lyssnar på den politiska debatten kan jag sakna den här mytologiska tiden fylld av engagemang. En tid där politiker vågar ställa sig upp och säga vad de tycker. Där kanske Carl Bildt kliver fram och kraftigt  fördömer Gadaffis styrelsesätt och metoder. Men kanske är man rökt som politiker om man gör uttalanden som inte är comme il faut i alla läger.
Varför verkar det som om ingen brinner för någonting längre? Det finns någon apokalyptisk stämning där ingen tycker att något är idé längre. Inte ens att väja en ny partiordförande.
Advertisements

About elilan

Medmänniska som gillar möten av olika slag. Blir lycklig av människor som ger mer energi än tar. Blir förbannad på intolerans och inskränkthet. Försöker lyssna mer än tala och tror att det kan leda till att jag blir en klokare människa.
This entry was posted in Samhälle och politik and tagged , . Bookmark the permalink.

One Response to Var finns engagemanget efter Palme?

  1. Förstår din känsla. Känner lika dant. Varför är det så svårt att enas igen, för visst skulle det vara lättare att bry sig och engagera sig om vi vart fler som drog åt samma håll? Som du säger, de kan int ens enas om att välja partiordförande.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s